”Mördarclownerna har kommit till Sverige”, är en av många rubriker. Jag drar filten om mig, och tittar ut genom fönstret.
Ingen har väl egentligen missat att Stephen Kings megasuccé IT ska nylanseras 2017? Clownfantasterna har det antagligen inte. En del teorier pekar på att clowntrenden började i samband med denna nyhet, en del pekar på att det var en trend i Italien som sedan spred sig.
Samtidigt rider många på trenden som satt skräck över hela världen. Medierna skapar rubriker, Nyheter24 manar tjejer till att skriva debattartiklar om hur clownskräcken påverkar de som redan är utsatta, krogarna i Linköping har tema cirkus på Halloween. Men någonstans i PR-cirkusen som clown-spratten skapat har det blivit just det – en enda stor cirkus.
Ingen pratar längre om Stephen King, om de utsatta eller om Halloweenfirandet i stan. Krogarna har förbjudit clownutklädnad, oskyldiga har huggits ner med machetes, familjer backar ur spökvandringar, leksaksbutiker har slutat sälja clowndräkter och clownerna själva instagrammar och intervjuas i tidningar där de pratar om att de skräms för att samhället vill det. All synlighet är bra PR, eller hur var det nu?
Ja, det låter helt absurt. Men vi fortsätter att kolla filmer, fascineras och googla. Det som började som ett harmlöst spratt – ja kanske till och med ett PR-trick som spann ur all kontroll – börjar ändå sluta i något mycket viktigt, en upptäckt om människans natur.
Jag tittar ut genom fönstret. Jag ser ingen utklädd till clown, istället ser jag något mycket läskigare. Vi människor skrämmer hellre upp varandra med läskiga rubriker, clowner och spratt än hjälper varandra lyckas i en värld som redan har tillräckligt med elände.
Oktober, en månad som ska handla om kampen mot cancer har istället handlat om röda näsor och en sorglig insikt; världen är en enda stor cirkus och vi har blivit dess clowner.
/Johanna Järvstråt